Secrets of Bologna: vårt stadsspel är nu igång

Det första du märker är att du går under tak. Bologna har tiotals kilometer arkader genom centrum, byggda från medeltiden och framåt, ursprungligen så att husen kunde skjuta ut sina övervåningar över gatan och ta emot fler studenter. De togs upp på Unescos världsarvslista 2021.

I praktiken betyder de att du kan korsa hela staden i regn eller full augustisol utan att någotdera rör dig. De förändrar också hur staden känns: du är alltid halvt inomhus, ljuset kommer in från sidan och varje gata har en rytm av kolonner.

Den extrema versionen är Portico di San Luca, som går från utkanten av centrum uppför kullen till helgedomen Madonna di San Luca: nästan fyra kilometer sammanhängande arkad, flera hundra valv, stadigt stigande. Den byggdes så att ikonen kunde bäras ner till staden varje vår utan att bli blöt. Att gå upp tar ungefär en timme och utsikten från toppen är den bästa i Bologna.

Bologna hade en gång dussintals höga familjetorn, byggda lika mycket för status som för försvar. Ett tjugotal finns kvar, och två av dem står tillsammans i änden av Via Rizzoli: Asinelli, högt och smalt, och Garisenda, kortare och synbart lutande; Dante använde det som bild i Inferno.

Tillträdet har ändrats de senaste åren: Garisenda har stängts och inhägnats för stabiliseringsarbeten, och klättringen i Asinelli har tidvis ställts in till följd av det. Kontrollera det aktuella läget innan du bygger en dag runt det; från gatan är paret värt att se oavsett om du kan gå upp eller inte.

Den enorma basilikan på torget, med en fasad som är marmor nertill och bart tegel upptill, eftersom pengarna tog slut på 1500-talet och den aldrig blev färdig. Inne, infälld i golvet, finns en meridianlinje lagd av Giovanni Domenico Cassini 1655, som använder ett hål i taket för att projicera solen på en skala av datum. Det är ett av de största instrumenten i sitt slag och det fungerar fortfarande.

Giambolognas Neptunus i brons från 1500-talet står strax intill torget, och lokalborna berättar gärna var du ska stå så att statyn ser anatomiskt annorlunda ut bakifrån. De har inte fel. Ta skämtet; det är fyrahundra år gammalt.

Den gamla universitetsbyggnaden, med väggar täckta av tusentals målade vapensköldar som studenter lämnat efter sig. En trappa upp ligger den anatomiska teatern, ett träpanelat rum där offentliga dissektioner hölls, med två flådda figurer snidade i baldakinen ovanför föreläsarens stol. Den förstördes av bomber 1944 och byggdes upp igen av de räddade delarna.

Inte en kyrka utan ett komplex av sammanlänkade byggnader, traditionellt kallat de sju kyrkorna, byggt i lager ovanpå ett romerskt tempel under mer än tusen år. Det är tyst, gratis och stadens märkligaste interiör.

Bologna hade ett fungerande kanalnät som drev en sidenindustri, och det mesta är nu övertäckt. Vid ett litet fönster på Via Piella kan du titta ner och se en av de bevarade sträckorna rinna mellan husen, vilket kommer som en riktig överraskning om ingen berättat det.

Några ärliga rättelser först. Spaghetti bolognese är inte en bolognesisk rätt; den lokala pastan med ragù är tagliatelle, och ragùreceptet är registrerat hos stadens handelskammare. Piadina kommer från Romagna, inte Bologna. Och tortellini äts här på rätt sätt i buljong, inte i grädde.

Vad du faktiskt ska beställa: tagliatelle al ragù, tortellini in brodo, lasagne verdi, tunt skuren mortadella, och tigelle eller crescentine med charkuterier och mjuk ost. Quadrilatero, rutnätet av smala gator öster om Piazza Maggiore, är det gamla marknadskvarteret och har fortfarande slaktare, fiskhandlare och pastabutiker bland barerna.

Rutten håller sig inom det historiska centrumet och binder ihop platserna ovan: Piazza Maggiore, arkaderna, tornen, Quadrilatero och de lugnare hörnen runt Santo Stefano. Du spelar det på telefonen, i din egen takt, och börjar när du vill; det finns ingen guide att möta och ingen fast avgångstid.

Det fungerar för att Bologna är en promenadstad med saker värda att stanna för var femtionde meter, och en rutt med en anledning att stanna är mer användbar här än en lista över sevärdheter. Du kan se var vi mer har spel om du reser vidare.

Räkna med två till tre timmar i bekväm takt, längre om du stannar för att äta, vilket du bör i Bologna. Du kan pausa och fortsätta.

Nej. Det är självguidat och börjar när du börjar. Så här fungerar det att spela mer i detalj.

Mycket. Det är kompakt, långt mindre överfullt än Florens eller Venedig, billigare, och maten är utan tvekan bland landets bästa. Det är också en järnvägsknut, så det fungerar som bas.

Vår och höst. Sommaren är het och fuktig, men arkaderna hjälper mer än du tror. Vintern är kall och dimmig och maten är som bäst.

Kontrollera på plats. Tillträdet har begränsats under de senaste stabiliseringsarbetena på grannen Garisenda, och läget har ändrats mer än en gång.

Ja; centrum är platt, kompakt och skyddat, vilket gör det ovanligt pålitligt för en grupp. Se vad vi gör för företag och grupper.

En bra form: spelet genom centrum på förmiddagen, en lång lunch i Quadrilatero, Archiginnasio och Santo Stefano tidigt på eftermiddagen, och promenaden upp till San Luca före solnedgången. Frågor om att köra det för en grupp? Hör av dig. Reser du vidare genom Toscana efteråt? Vår guide till saker att göra i Florens tar vid en timme längre ner på linjen.