Charleroi: industristaden som slutade be om ursäkt

Charleroi kallades i åratal Belgiens fulaste stad, mest av folk som såg den från ringleden. Den växte på kol och glas, båda industrierna kollapsade, och den lämnades med en storstads skala och en krympande stads skattebas. Det som gör den intressant nu är att den slutade låtsas något annat. I stället för att gömma det industriella förflutna gjorde den gruvorna till museer, slagghögarna till promenadkullar och de tomma byggnaderna till gallerier.

Du kommer inte hit för vackert. Du kommer för något med mer grepp än vackert.

Börja här, för allt annat i Charleroi blir begripligare efteråt. Bois du Cazier i Marcinelle är en tidigare kolgruva och ett världsarv. Den 8 augusti 1956 dödade en brand under jord 262 gruvarbetare, en stor del av dem italienare som kommit till Belgien genom ett arbetskraftsavtal som bytte arbetare mot kol. Platsen har kvar lavarna, byggnaderna vid schaktet och ett minnesmärke, och den berättar historien utan att mildra den.

Bakom byggnaderna är de gamla slagghögarna nu skogklädda kullar du kan klättra upp på. Från toppen ser du ut över ett landskap som helt och hållet är skapat av människan.

Charlerois klocktorn är inte medeltida som de andra på Unescos lista över belgiska och franska klocktorn. Det byggdes på 1930-talet i art déco, sammanbyggt med stadshuset, och det gör det till undantaget på bästa sätt. Se dig omkring i övre staden medan du är där: 1930-talet lämnade mycket bra tegel och geometri här som de flesta besökare går rakt förbi.

Kyrkan Saint-Christophe döljer något du inte skulle gissa utifrån: en enorm mosaik, gjord under 1900-talet i bysantinskt inspirerad stil, som täcker valvet över koret. Det är värt att kliva in i tio minuter enbart för kontrasten mellan det anspråkslösa yttre och guldet därinne.

Musée de la Photographie är ett av Europas största fotomuseer och ligger i ett tidigare nygotiskt karmelitkloster med en modern tillbyggnad. Klostergångar blir utställningsrum, vilket är en märklig och mycket effektiv miljö för fotografier. Museet driver ett seriöst program med tillfälliga utställningar vid sidan av den permanenta samlingen, så kolla vad som visas. Om du bara hinner ett museum i Charleroi bör de flesta välja det här.

Och tunnelbanan är en historia i sig: ett nät planerat för en befolkning som aldrig kom, vilket lämnade stationer och viadukter som byggdes och sedan knappt användes. Några har sedan dess tagits i drift. Det är ett favoritmotiv för fotografer och en rättvis symbol för Charlerois 1900-tal.

Charleroi är ingen stad som ger sig själv till dig, vilket gör den perfekt att utforska med ett syfte. Ett stadsspel ger dig en rutt och ledtrådar genom övre och nedre staden, så att du i stället för att döma platsen från en huvudväg slutar med att läsa dess fasader, dess industrispår och dess 1930-talsdetaljer på nära håll. Det fungerar med vänner, med familj och särskilt bra med en arbetsgrupp, för staden överraskar folk.

Om du vill se förbi ryktet, gå staden med en rutt som får dig att titta. Så här fungerar det, och för teamdagar och större grupper har vi format på den här sidan. Frågor om datum, gruppstorlekar eller rutter? Hör av dig. Stannar ni i Vallonien? Tournai är en bra kontrast.