Det mest typiska för Mexico City

Zócalo är ett av världens största stadstorg, och det är byggt rakt ovanpå Tenochtitláns ceremoniella centrum. Spanjorerna rev de aztekiska templen och använde stenen till katedralen, vilket är varför katedralen står något snett: marken under är mjuk sjöbotten och hela staden sjunker, ojämnt, i en takt du kan se i dörrkarmarna.

Intill katedralen återupptäcktes Templo Mayor 1978, när elarbetare som grävde ett dike träffade en åtta ton tung uthuggen skiva föreställande månegudinnan. Utgrävningen som följde blottlade basen av det aztekiska huvudtemplet mitt i den moderna staden, och museet bredvid rymmer det som kom upp ur jorden.

I närheten ligger Palacio de Bellas Artes, en konserthall i marmor som påbörjades före revolutionen och blev klar årtionden senare — därför är utsidan jugend och insidan art déco. Även den sjunker, synligt.

Plaza Garibaldi, norr om centrum, är där mariachiband samlas på kvällarna i väntan på att bli anlitade. Du kan betala en grupp för att spela en låt vid ditt bord — det är vad torget är till för — och priset förhandlas per låt innan de börjar.

Mariachi kommer från Jalisco, inte från Mexico City, men Garibaldi är dit landets musiker kom för att söka jobb, och så har det varit i decennier. Gå på kvällen, gå tillsammans med andra, och räkna med att gatorna runt omkring är bäst att undvika sent på natten.

Tacos al pastor — fläsk marinerat i chili och achiote, staplat på ett vertikalt spett med en ananas överst och skavt ner i små majstortillor — är Mexico Citys signaturtaco. Tekniken kom från libanesiska invandrare på 1900-talet som hade med sig shawarma; köttet och chilin gjorde den mexikansk.

Beställ från ett stånd med snurrande spett och kö, be om con todo (lök, koriander, ananas), och ta det försiktigt med salsan första gången. Två eller tre är ett mellanmål, fem är middag.

Utöver tacos: tlacoyos från en stekhäll på gatan, mole på en sittrestaurang och churros med tjock choklad sent på kvällen. Gatumaten här är i regel säker om ståndet har mycket folk och maten tillagas framför dig.

Båda är agavesprit. Tequila görs på en enda agaveart, odlad främst runt staden Tequila i Jalisco; mezcal kan göras på många agavearter i flera delstater, mest känt Oaxaca, och är oftast rökigare eftersom agavehjärtana rostas i jordgropar.

Det lokala sättet att dricka båda är rent, i små klunkar, med apelsinklyftor och en chilisaltblandning vid sidan — inte som shot med lime och salt, vilket är en utländsk uppfinning. Pulque, den jästa agavedrycken som är äldre än båda, är tjock och syrlig och serveras i en pulquería; prova en gång.

Den 1 och 2 november bygger familjer altaren för sina döda med fotografier, tagetes, mat som personen tyckte om och sockerdödskallar. Det är inte en mexikansk Halloween: tonen är kärleksfull och hemtam snarare än skrämmande, och poängen är att de döda kommer tillbaka på besök.

En ärlig rättelse: den stora paraden genom Mexico Citys centrum är en ny uppfinning. Någon sådan fanns inte förrän 2016, då staden skapade en efter att en James Bond-film öppnat med en fiktiv version av den. Paraden är i dag verklig och trevlig, men traditionen är altarna och kyrkogårdarna, inte ekipagen.

I Chapultepecparken, och ett av världens stora museer. Den aztekiska solstenen finns här, tillsammans med maya-, olmek-, zapotek- och Teotihuacánsamlingarna. Räkna med en halv dag, inte en timme.

En kullerstensbelagd kolonial by som staden svalt, med marknader, torg och Casa Azul, det blå huset där Frida Kahlo föddes och dog. Biljetterna tar slut veckor i förväg och måste bokas online; dyk inte upp och hoppas.

De bevarade kanalerna och chinamporna — konstgjorda odlingsöar — från det gamla sjösystemet, i stadens södra del och en del av ett världsarv. Man hyr en trajinera, en flatbottnad målad båt, per timme, och det är en högljudd, glad och till största delen lokal helgaktivitet snarare än en stilla båttur.

Ungefär femtio kilometer nordost om staden ligger den enorma föraztekiska staden med sol- och månpyramiderna. En sak att veta: att klättra på pyramiderna har varit förbjudet sedan 2020 för att skydda konstruktionerna. Du kan fortfarande gå De dödas allé, och ballongfärder i gryningen är ett vanligt alternativ.

Mexico City ligger inte i närheten av Karibien. Cancún och Riviera Maya är över 1 300 kilometer bort, två timmars flyg. Vill du ha båda på samma resa, planera dem som separata destinationer och inte som dagsutflykter.

Historiska centrum, Roma, Condesa och Coyoacán går alla utmärkt att gå i, och lagren syns på gatunivå: aztekisk sten i en kolonial mur, art déco ovanför en taquería. Ett stadsspel ger dig en rutt med något att lösa vid varje stopp, vilket passar ett centrum där det intressanta ligger staplat snarare än utspritt.

Möjligen, milt, de första en till två dagarna: andfåddhet i trappor och starkare effekt av alkohol. Drick vatten och ta första dagen lugnt.

De centrala och bostadsnära kvarter besökare använder — Centro, Roma, Condesa, Coyoacán, Polanco — är fina med vanlig storstadsförsiktighet. Använd taxiappar i stället för gatutaxi, och fråga lokalt om områden du inte känner till.

Fyra. En för centrum, en för Chapultepec och antropologimuseet, en för Coyoacán och Xochimilco, en för Teotihuacán.

Mars till maj är varmt och torrt. Juni till september är regntid, med kraftiga eftermiddagsskurar snarare än regn hela dagen. Slutet av oktober och början av november för De dödas dag.

I regel ja vid välbesökta stånd där maten lagas på beställning framför dig. Omsättningen är det du ska titta efter.

Mycket bra: maten delas, centrum går att gå i och tunnelbanan är billig. För organiserade gruppaktiviteter, se vad vi gör för företag och grupper.

Ett upplägg som fungerar: Zócalo och Templo Mayor på morgonen, tacos till lunch, Bellas Artes och centrum på eftermiddagen, och Garibaldi eller en mezcalería på kvällen. Vill du att förmiddagen ska ha en rutt, här är hur våra spel fungerar, och du kan höra av dig om att ordna ett. Intresserad av stora torg på andra håll? Vår guide till de bästa torgen i Sevilla täcker andra sidan av samma koloniala historia.