Saker att göra i Düsseldorf: Altbier, Gehry och ett japanskt kvarter

Düsseldorfs Altstadt är några kompakta kvarter fullpackade med barer, och lokalborna kallar den die längste Theke der Welt, världens längsta bardisk. Det är ett skryt, men står du där en fredagskväll förstår du var det kommer ifrån.

Staden som helhet är rikare och mer designad än sina grannar: en mode- och reklamstad, med pengar på Königsallee och arkitektur nere vid hamnen. Den är också liten nog att se ordentligt på en dag, vilket inte gäller Köln.

Düsseldorf dricker Altbier: mörkt kopparfärgad, överjäst, mindre söt än den ser ut. Den serveras i små raka 0,2-litersglas, och det här är delen besökare gör fel. Du beställer inte varje runda. Servitören, Köbes, går runt i lokalen med en bricka och byter ut ditt tomma glas automatiskt, och markerar ditt ölunderlägg varje gång. När du fått nog lägger du underlägget ovanpå glaset. Säg inget, så fortsätter det komma.

De fyra gamla bryggeripubarna i och kring Altstadt brygger var sin egen, och alla smakar olika. Prova två snarare än fyra, och ät något mörkt och tungt till.

En varning som är hälften skämt och hälften allvar: beställ inte Kölsch här, och beröm inte Köln. Rivaliteten är en lek, men en lek alla leker.

Söder om centrum har den gamla lasthamnen byggts om till ett arkitekturdistrikt. Mittpunkten är Der Neue Zollhof av Frank Gehry: tre byggnader som lutar och bucklar sig, en i vit puts, en i rött tegel, en klädd i spegelblankt stål som fångar upp de andra två. De öppnade i slutet av 1990-talet och ser fortfarande ut som inget annat i Tyskland.

Gå dit på sen eftermiddag, när ljuset gör mest med den spegelklädda. Intill bär Rheinturm en lodrät rad lampor uppför sitt skaft som fungerar som en riktig klocka, och det finns en utsiktsplattform nära toppen.

Düsseldorf har en av Europas största japanska befolkningar, uppbyggd kring japanska företag som förlade sina europeiska verksamheter här. Kring Immermannstraße, nära centralstationen, finns bokhandlar, bagerier, mataffärer och en del av Tysklands bästa ramen. Det är inget temakvarter, det är ett arbetande kvarter.

I Niederkassel, på andra sidan floden, är EKŌ-Haus der Japanischen Kultur ett äkta japanskt buddhisttempel med trädgård och ett traditionellt hus. Det är tyst, fritt från stadens larm och värt spårvagnsresan. På senvåren håller staden en Japandag på flodstranden som avslutas med fyrverkerier.

Ute i södra delen av staden är Schloss Benrath ett rosa och grått senbarockt lustslott byggt för en kurfurste på 1700-talet, i en formell park med en lång spegeldamm. Byggnadens knep är att den ser ut som en envåningsvilla framifrån och visar sig rymma betydligt mer inuti än fasaden medger. Ge dig själv parken lika väl som huset.

På Burgplatz står Schlossturm ensam: det bevarade tornet från ett slott som brann och revs, som nu rymmer ett museum om Rhensjöfarten. Bakom det ersatte Rheinuferpromenade en motorväg som grävdes ner i en tunnel på 1990-talet, vilket är varför staden plötsligt har en av Tysklands bästa flodstränder. En varm kväll är trapporna här där alla sitter.

Centrum går att gå runt i och är fullt av saker du missar utan en anledning att titta: Heine-referenserna, skulpturerna, skillnaden mellan återuppbyggt och original. Ett stadsspel tar dig genom Altstadt, Kö och flodstranden medan du löser ledtrådar, vilket är en mycket bättre användning av en eftermiddag än shopping. Det passar familjer, vänner och arbetsgrupper, och det hänger fint ihop med en kväll i gamla stan.

Om du vill ha staden och inte bara dess barer, gå den med en spelrutt. Så här fungerar det, och för teamutflykter och större grupper har vi format på den här sidan. Frågor om datum, gruppstorlekar eller rutter? Hör av dig. En halvtimme nedför Rhen, och rivalen: Köln.